vi är alla nakna

Farmor säger att det är så stökigt i mitt rum att hon inte kan ta sig in där. Då skulle hon se mitt hjärta, lilla söta farmor, för där är det stökigt, mina vänner.

Det gör jätteont i mig nu.

Jävligt väsentlig fråga egentligen, för jag har ju ingen aning.

Idag kompletterade jag min sista grej, så idag fick jag inofficiellt sommarlov. Sweet. Haffade troligtvis ett mvg i idrott också. Någo ni kanske med förståelse tycker borde vara självklart. Jag har dock haft tre olika lärare pga att jag bytt skola och min nya lärare blev gravid.

Nu sa i alla fall Kamila att det kändes som jag uppnått mvg och att hon bara skulle säkerställa mina andra kompletteringar. Med frågan "Tycker du att du är värd ett mvg?" avslutade hon.

"Ja", sa jag utan att tveka, för det gör jag, det är jag. Även om jag inte kan hjula så gör jag det och det visar på stort engemang och stark vilja. Ett mvg på friskispasset visar ju ganska tydligt att jag gjort mitt bästa, då jag är helt utan taktkänsla och kordinationsförmåga. Skönt att verkligen kunna mena det. Jag är värd ett mvg i idrott och hälsa A. Var jag värd ett mvg i matte A? Diskutabelt, mina vänner, diskutabelt.

Shit, hörrni, jag är verkligen grym.

Helt jävla grym.

Jaha. Fattar ni känslan? Jahaaaaaaaa.

Nu då?





Vill shoppa, konsumera. Men är dessa fina eller inte? Och mina ray-ban då? Jahaaaaaaa.

 

När någon är ledsen försöker man alltid infinna hopp på något sätt. Dumt. Man borde punktera varje uns av hopp. Lika bra att hela smällen på en gång.

Men hur skulle man överleva då?

Ibland tror jag att jag aldrig kommer hitta rätt här i världen. Det kryper i kroppen och jag måste ut, måste bort, tänker att jag aldrig kommer passa in. Ingen förstår och ingen kommer någonsin förstå. Och jag undrar vad det är med mig och varför jag är som jag är. Jag och alla känslor som uppfyller mig, tar över mig, helt okontrollerbara, helt ostoppbara.

Så reser jag mig upp, tittar mig i spegeln och inser: "Så tänker alla, jag är inte mer speciell sän någon annan". Sedan torkar jag tårarna, går ut och fortsätter med livet tills jag finner mig själv längtandes ut i världen med tusentals myror i kroppen, undrande om jag någonsin kommer hitta rätt.

Jag kommer ihåg när jag trodde att jag skulle dö. Jag menar, inte kan man överleva när hela ens inre har gått sönder, exploderat. "Nu reser jag mig aldrig", tänkte jag. Men det gjorde jag, och allt som tyngt mig, det lättade och till slut försvann. Men så är man där igen, nära till tårar överallt, hela tiden, lyssnandes på Queen och ringades till kompisar. Jag trodde inte det skulle vara så farligt att uppleva ett till uppbrott, nu visste jag ju vad det gick ut på, vad som skulle hända. Fint att jag var så naiv, det var ju skönt då, men nu, när jag är här igen, då kan jag bara se alla dessa jävla dagar som det kommer att ta tills jag är hel igen och de är inte korta. Som en evighetslång väg slingrar de sig fram för mitt inre.

Jävla horfitta. Jag vill bara skrika, hata, skälla, men jag ramlar bara ihop i en hög, en liten ensam hög, som faktiskt bara är ledsen.

Det var det värsta av tidevarv, det var det bästa av tidevarv. Men nu, nu är det bara skit.

Isak Aronsson är världens bästa kille, ja, Världend Bästa Isak.

Jävla älsklingar, ni kommenterar inte ofta och jag klagar på er, ber er, har strejkat och erbjudit glass. För att till slut ge upp och se denna blogg som något jag hoppas ni i alla fall tycker om och får ut något av.

Men så ibland, så kommer det någon, en kommentar som lyfter upp mig och gör att jag vill skriva flera biblar till er bara för ni gör mig så glad. Nu tänkte jag be er igen, så vi får väl se vart vi hamnar. Jag visste inte att jag hade läsare som jag inte kände men ibland har ni tittat upp lite och gjort mig medveten om er. Så Andrea, Antonia, Emil, om ni finns kvar, och andra som kanske ännu inte gjort väsen av sig. Vill ni berätta lite vilka ni är och hur ni hittade hit? För ni, små doldisar, gör mig så innerligt glad.

Ikväll ska jag och Lycke säga att vi älskar varandra. Tror jag. Blir nervös bara av att skriva det men vi får se hur det går. Och något som gör mig så glad är att lilla Ballen, som jag inte sett så mycket av nu, är på väg tillbaka. Eller jag hoppas det i alla fall. Jag har saknat min lilla pärla. Och Magda med, fina, fina.

Jag har nu fått uppleva en kärlek jag inte visste fanns. En kärlek som är helt olik alla andra känslor. En kärlek som fyllt mig med lycka och fått mig att le och att skratta. Och även om den kärleken nu kanske är slut är jag återigen glad och även tacksam för att jag har fått uppleva och känna. För ur detta går jag, med vetskapen att jag är världens modigaste tjej och jag kan klara allt.

Men ont, det gör det.

Jag älskar känslan när man går och det känns som marken skjuter fram ens steg så man liksom studsar fram.

Studs, studs, studs!

Tja, man.

Har tränat och varit fräsch idag med, måste dock plugga MASSOR nu. Hatar ju att laga mat så jag tog två småbaguetter och slängde på lite ost och värmde i micron. Hatar när det inte finns någon som kan föda en.

Jag fick ögontakt följt av ett leende av två unga män på tunnelbanan på väg hem idag. Blev lite generad och visste inte vad jag skulle göra efter det ögonblicket så jag körde klassikern: upp med mobilen. Efter lite trevande ögonkast och leenden kom de fram och satte sig vid mig när platser blev lediga. Mycket välskapta. Vi hade ett kort men trevligt samtal där vi småpratade om vanligheter, nästan som vi kände varandra. Inga namn avslöjades, inga telefonnummer utbyttes. Så inga framtida män med familj där inte. Kändes nästan lite sorglikt, jaha, hej då, FÖR ALL FRAMTID. Adjö för evigt.

Fattar ni? Så jävla brutalt avslut på något som kunde blivit så fint.

Idag har jag verkligen tagit vara på dagen. Jag börjar drygt halv ett och har nu gjort alla instuderingsfrågor till historian (som jag fårstår åtminstone) samt sprungit en kortis. Det gick väldigt långsamt för jag var så stel efter matchen igår men ändå skönt.

Visst är jag bra? Och fräsch! Känner mig som en sådan där fräsch tjej man hatar när man ligger i sängen med mat i knät och o'boy-fläckar på lakanen. En sådan där som ler och inte verkar ha ett enda problem, en sådan där som alltid är slätrakad och aldrig har flötigt hår.

Hon, hon är jag idag.

Jag anser att det är varje mans plikt att erbjuda lite goodbye-sex vid avslutat förhållande. Alla vill ju ändå avsluta med flaggan i topp liksom.

Vad spelar det för roll att försöka när man inte får något tillbaka?

Det tar bara en jävla massa energi och tankeverksamhet som man kunde använda till något annat. Typ plugga. Nu ska jag lägga mig ner och gråta lite mer, läxorna väntar ju ändå till imorgon.

Tycker det är så jävla oskönt när folk skyller AIKs oflyt på Maanoja. När ska folk förstå att det ALDRIG hänger på en spelare. Kan Zlajten lyfta hela landslaget? Kan han spela oss till VM själv? Nej, fortfarande nej.

Jag vill bara fråga dessa MOBBARE som tycker allt är Maanojas fel; gör AIK massa mål framåt kanske? Är statistiken så att vi sprutar in mål men Maanoja ensam släpper in så många att vi går minus? Är det så va?

Jag tycker dessa uttalanden visar på stor inkompetens.

Mycket sötare än jag trodde

Jag har bajsat tre gånger sedan jag kom idag någon gång runt ett, och jag lovar er, JAG ÄR INTE SLUT ÄN.

peace

Jag hatar när folk ska berätta sina drömmar. Det är det tråkigaste jag vet, det är alltid så osammanhängande och man fattar ingenting av deras jävla "och sedan kom en gris från himlen, men det var egentligen inte himlen, utan havet men det fattade jag bara i drömmen". Så sjukt tråååååååååååkigt.

Men nu vill jag berätta om min dröm ändå, för den är så jävla skev och obehaglig. Allt som jag själv inte fattar, sovrar jag bort. Det är ändå kärnan som är det intressanta. Det är väl inte så svårt?!

Drömmen:
Jag är ute i skogen för att vinna någon slags tävling och jag kan förvandla mig till en hund (som i true blood och den där barnserien som gick på svt). Så springer jag fram genom skogen i min hundskepnad och sedan förvandlar jag mig till människa och klättrar upp för en bergvägg. Där uppe bygger jag en koja som jag kan övernatta i. Plötsligt träffar jag två, tre tjejer. Alla med mörkt hår och grön fjällräven jacka (precis som jag) och de är med i tävlingen. Jag inser direkt att jag måste döda dem. Jag måste om jag ska vinna tävlingen. Jag erbjuder dem att sova över i min koja, så vi med vår kroppsvärme kan hjälpa varandra att överleva den kalla natten (fast det finns ingen snö). Vi lägger oss tätt intill varandra och jag är mitt charmigaste och trevligaste jag. Innan jag somnar planerar jag hur dödandet ska gå till.

Så morgonen efter går vi upp, jag gömmer mig lite bakom ett träd och sedan ser jag en av tjejerna, hon ler mot mig och jag ler tillbaka. Sedan tar jag upp en påk, ett basebollträ eller en tjock pinne och klubbar ner henne. Helt brutalt. Jag slår verkligen ihjäl henne. Och jag hade inte ens något emot henne.

Fattar ni hur hemskt det var att vakna till det där? Jag dödade verkligen en annan människa, helt hjärlöst slog jag livet ur henne. Vem är jag egentligen?

Goethe skrev om känslor och relationer på ett väldigt ingående och målande sätt. Han hade i sitt liv många relationer, fler av dem av den förbjudna sorten. Han älskade och levde efter sina känslors åtaganden. Jag blir så lycklig när jag inser att det liv han levde, det levde han för 200 år sedan. Han gick emot reglerna som fanns då, både de skriftliga reglerna inom diktandet och de outalade sociala normerna. Han är en fascinernade person. Jag tycker man ska leva efter sina känslor, för även fast man kan falla så hårt och göra sig själv så illa då man alltid spelar med sina känslor kan man också bli så otroligt fantastiskt lycklig. Eftersom det är känslorna man spelar med.

Ljuvligt!

One day it's fine and next it's black













Fy fan vad töntigt jag tycker det är när folk gör så häääääääääääääääär!!!!