vi är alla nakna

Vad håller vi på med egentligen, ni och jag?

Mascarafläckar på kläder, lakan, hud. Mitt smink som gråts av, som lämnar mig naken kvar. Jag gråter för det gör så ont att leva, jag gråter för allt som jag vill är att leva. Jag gråter, mitt smink blir förstört och kletas ut. Men inget förändras. Smärtan ligger kvar tills den själv är redo att försvinna. Snälla lämna mig nu, låt mig få försvinna ur ditt våld och bara le. Le utan att oroa mig för morgondagen. Eller vilken dag som helst.

Mmm, jag har världens finaste pojkvän och idag ska jag till Skövde och träffa el cusinas. Har tankat på massa nya musik på min ipod men något gick fel och itunes stängde bara ner sig hela tiden så jag förstod inte riktigt vad som hände men det blev en jävla massa noice i alla fall.

Att världen var så här komplex kunde jag knappast ana när jag var fem år och åt sand eller vad man nu gjorde. Jag kan inte förstå hur man ska kunna leva när världen är så här hjälplös. Tydligen kan det när som helst komma en liten fjant utan vänner som söker efter gemenskap och slänga ett fjärde rike i fejan på oss. Och vi skulle acceptera det.

I alla fall om man ska tro alla studier. Allt känns så meningslöst. Jag vill göra mitt absoulta bästa, utnyttja min fulla kapacitet till att göra världen så bra som möjligt. Men jag vet inte vad som är bäst för alla och jag har inte svar på alla frågor.

Så där sket det sig. Jävla kunskap. Att vara upplyst suger verkligen.