Misslyckad
Misslyckad.
Jag känner mig så jävla misslyckad.
Jag försöker skriva klart en EU-uppgift och det går bara inte. Jag vet inte om detta någosnsin hänt mig förut, på något sätt hinner man ju alltid brukar jag tänka och så blir det så. Men nu, nu sitter jag här och jag har blivit tvungen att göra om allt och det går bara inte, allt har låst sig, jag kan inte förtsätta, inte ens börja.
Det gör så jävla ont, att vara så usel. Jag klarar ingenting alls. Jag kan inte skriva en enkel text om EU, jag kan inte ha fungerande relationer, klarar inte av att plugga, jag lyckas inte sluta äta skräpmat fast jag inte ens är sugen på det. Vad fan kan jag?
Jag trodde jag skulle bli något. I hela mitt liv har jag fått höra att jag kommer bli stor, eller det vette fan om jag fått höra, men upprepade gånger i alla fall. Och var fan är jag nu? Jag ska snart sluta gymnasiet och jag har ingen aning om vad som händer här näst. Jag har ingen framtid klar.
Jag har alltså misslyckats med allt. Jag vill bara straffa mig själv, tvinga mig att vara stark, göra klart uppgiften, lista ut vad jag vill göra bara om ett år, vara bra.
Jag visste inte riktigt att jag hade dessa känslor. Att det var så viktigt för mig att vara duktig. Motivierad och tävlingsinriktad har jag alltid varit men jag vet inte. Kanske är jag stressad. Kanske är det läskigt att bli vuxen. Kanske är det här en jävla fittuppgift som fått hela min självkänsla att rasera. Skit är det i alla fall. Så nu tänker jag gråta klart om ni inte misstycker.
Jag känner mig så jävla misslyckad.
Jag försöker skriva klart en EU-uppgift och det går bara inte. Jag vet inte om detta någosnsin hänt mig förut, på något sätt hinner man ju alltid brukar jag tänka och så blir det så. Men nu, nu sitter jag här och jag har blivit tvungen att göra om allt och det går bara inte, allt har låst sig, jag kan inte förtsätta, inte ens börja.
Det gör så jävla ont, att vara så usel. Jag klarar ingenting alls. Jag kan inte skriva en enkel text om EU, jag kan inte ha fungerande relationer, klarar inte av att plugga, jag lyckas inte sluta äta skräpmat fast jag inte ens är sugen på det. Vad fan kan jag?
Jag trodde jag skulle bli något. I hela mitt liv har jag fått höra att jag kommer bli stor, eller det vette fan om jag fått höra, men upprepade gånger i alla fall. Och var fan är jag nu? Jag ska snart sluta gymnasiet och jag har ingen aning om vad som händer här näst. Jag har ingen framtid klar.
Jag har alltså misslyckats med allt. Jag vill bara straffa mig själv, tvinga mig att vara stark, göra klart uppgiften, lista ut vad jag vill göra bara om ett år, vara bra.
Jag visste inte riktigt att jag hade dessa känslor. Att det var så viktigt för mig att vara duktig. Motivierad och tävlingsinriktad har jag alltid varit men jag vet inte. Kanske är jag stressad. Kanske är det läskigt att bli vuxen. Kanske är det här en jävla fittuppgift som fått hela min självkänsla att rasera. Skit är det i alla fall. Så nu tänker jag gråta klart om ni inte misstycker.
