vi är alla nakna

Jag kommer ihåg när jag trodde att jag skulle dö. Jag menar, inte kan man överleva när hela ens inre har gått sönder, exploderat. "Nu reser jag mig aldrig", tänkte jag. Men det gjorde jag, och allt som tyngt mig, det lättade och till slut försvann. Men så är man där igen, nära till tårar överallt, hela tiden, lyssnandes på Queen och ringades till kompisar. Jag trodde inte det skulle vara så farligt att uppleva ett till uppbrott, nu visste jag ju vad det gick ut på, vad som skulle hända. Fint att jag var så naiv, det var ju skönt då, men nu, när jag är här igen, då kan jag bara se alla dessa jävla dagar som det kommer att ta tills jag är hel igen och de är inte korta. Som en evighetslång väg slingrar de sig fram för mitt inre.

Jävla horfitta. Jag vill bara skrika, hata, skälla, men jag ramlar bara ihop i en hög, en liten ensam hög, som faktiskt bara är ledsen.

Det var det värsta av tidevarv, det var det bästa av tidevarv. Men nu, nu är det bara skit.