vi är alla nakna

Ni vet när mna sitter i en stor folksamling och några i närheten frågar om man kan vakta deras grejer? Då säger man självklart ja, om man inte själv ska gå såklart, fast vaktar gör man ju inte direkt, håller knappt ett öga på det. Det är ju lite dumt.

Men vilken grej ändå, att man frågar en okänd om hen kan vakta ens ägodelar. Vad säger att inte just denna granne är en liten lömsk tjuv? Tycker det är fint, lite korkat kanske, men fint, ett slags samhälleligt förtroende för våra medmänniskor.

Jag ville inte leva, men inte heller dö. För någonstans fanns fortfarande hoppet om en morgondag, en morgondag redo att gry. Gry på samma sätt som ett leende på läpparna av personen du håller allra mest kär.

Gudomligt.

Mina bröst är ömma och jag har sugmärken på halsen. Hur gammal är jag?

så jag åker. Åker åker åker. Mpår verkligen uselt men har världens finaste föräldrar. När jag blir stor ska jag köpa något riktigt fint till dem. TYp en båt och ett hus. Nu åker jag till slussen.

Så, ofta i mitt liv har jag blivit sjuk inför viktiga och stora händelser i mitt liv; balen i nian, friidrottsdagen i åttan, skidresan (när den nu var), och spanien nu med fotbollslaget, men alltid, jag upprepar - ALLTID - har jag på något sätt lyckadts bli frisk, eller något så när som frisk. Därför har jag mycket svårt att få in att nu verkar jag inte hinna bli frisk i rättan tid. Jag sitter här i samma kläder jag haft i flera dagar och vill gråta men kan fortfarande inte förstå att jag antagligen inte kommer iväg

Idag har haft världens värsta dag. Allt på min hårddisk raderades och jag är sjuksjuksjuk och kommer troligtvis inte komma iväg till Grekland. Bad mamma komma hem och ta hand om mig men allt som hände var att vi började bråka. Datorn löste sig tack vare Manfred och Magda och Rekan var en ängel och hämtade ut min medicin, dock ser jag inte ut att hinna bli frisk i tid ändå.

VILL DÖ VILL DÖ VILL DÖ VILL DÖ VILL DÖ VILL DÖ VILL DÖ VILL DÖ VILL DÖ VILL DÖVILL DÖ VILL DÖ VILL DÖ

Nu har jag ställt upp min lap top bredvid morsan som sitter vid den stationära och hon ber mig dra för jag snörvlar så förskräckligt men jag intalar henne att "Vi lanar ju fan här", men nu ser hon ut att gå, skönt att man har en lap top då, så man bara kan följa efter henne. Men nu, mer sömn.

LOVE