vi är alla nakna

Är sjukt jävla ledsen och trött på att inte känna mig förstådd. Vill få gråta ut allt det onda men inga tårar kommer, har varit så länge nu. Brukar ju alltid gråta en massa. Så jag lyssnar på sorgliga låtar för att frammana dem, tårarna. Ska krypa ner mellan mamma och pappa. De fattar inte men de är vana och det är väl det närmsta jag kan komma. Att någon är van med att jag är ologisk. Det finns några fler som är det men vissa finns inte här längre. Jävla fitta.

Känner ni er alltid ensamma någonstans ändå? Känner ni att ni alltid står utanför fast ni står mitt i? Undrar om man någonsin blir av med den känslan. Och undrar om man bara kan säga dra åt helvete till allt. Jävla, jävla fitta.

Fitta på riktigt.