vi är alla nakna

På kakknytiset hemma hos Nisse igår började Arvid helt oprovocerat hacka sönder kladdkakan. Kladdkakan jag vill äta mer av. Jag blev bestört och frågade vad han höll på med. Då svarade han:
- Jag gör den fin.
Jag gav ut lätet som är mitt allra galnaste skratt, ett skratt som får fullgubbar att vakna och fåglar att fly. Blickarna fördes mot mig i förundran och jag frustade fram en förklaring (som jag inte helt själv förstår idag). Jag tyckte att Arvid lät som en kvinnomisshandlare som i rätten skulle försvara sina handlingar och då gjorde det med orden:
Jag gjorde henne fin.

Det var inte många som tyckte det blev roligare då och därför måste jag fråga er; vem är det som är ute och cyklar? De eller jag?



Från en helt annan kväll, som ligger mig nära i hjärtat! Kolla Avids min förresten!

Jag har otaliga gånger fått höra hur lik jag är Helena Bergström. Det har gjort mig irriterad på grund av det faktum att jag hellre vill vara lik någon superslimmad och ung hollywoodstjärna.

På sista tiden har dessa kommentarer trappats upp och nya människor påpekar hela tiden hur lika vi är. Nu under min fältstudie frågade tilloch med en av brandmännen om jag var hennes dotter. På riktigt.

Nå, vad tycker ni?


Är det jag?

Det är ofta jag får höra att vi svenska är så tråkiga och slutna. För några dagar sedan läste vi upp våra krönikor på textkomunkationen, och en tjej skrev om hur konstigt hon tyckte det var att vi inte pratar med varandra på tunnelbanan, bara för att vi inte känner varandra.

Jag tycker inte det är konstigt, jag tycker det är ganska självklart. Vad skulle jag prata med en okänd människa om? Antagligen inget personligt eller seriöst, utan så kallat "kallprat" och hur kul är det? Jag skiter i hur vädret är eller hur just din dag har varit. Det intresserar inte mig. Och om det nu skulle göra det, ja, då är det väl bara för mig att fråga.

Om det nu är så tråkigt att alla inte pratar med varandra är det väl bara att sätta igång själv. Jag har stött på fler som vill ändra på tystnaden under kommunala färdmedel men aldrig någon som gjort något för att bryta tystnaden själv.

Jag ser inte detta som ett problem, alls, känner jag ett behov av att prata, då gör jag det. Det kan väl ni också göra, som erhåller denna åsikt. Istället för att klaga på andra.

(nu vet inte jag om hon från min textkom är en sådan, så detta är verkligen inget påhopp, bara en tanke som slagit mig fler gånger och som nu tog fäste)

Jag ringde just "mitt ex" som det så fint kallas. Jag frågade om han hämtat min älsklingsjeans från hans systers lägenhet än, eftersom han bott där i veckan. Det hade han glömt. Jaha, ja. Lite stel tystnad. Okej. Utfyllnadsord.

Jag ville börja gråta men samtidigt hade jag inga tårar åt denna händelse. Hur kommer det sig att jag inte kan föra ett flytande samtal med människan som var mittpunkten i mitt liv?

Hur kommer det sig att han glömde mina jeans? De ligger hos hans syster för att hon skulle laga det enorma hål under ena skinkan. Det glömde hon eller så hann hon inte (kan man förstå) så jag har bett om att få tillbaka dem i drygt ett halvårs tid nu, så jag kan lämna in dem i Nudieaffären där dem rekonstruerar jeans. Att han aldrig lyckades komma ihåg det när vi var tillsammans störde mig och gjorde mig irriterad, men att han glömmer det nu, när vi gjort slut gör mig bara ledsen och tom.

Vad innebär detta? Att jag inte längre finns i hans tankar? Att jag är förgången? Eller helt sonika bara så att han inte tänkte på just det?

När jag intervjuade han Hannes jag nämnde i ett tidigare inlägg berättade han att det ska mycket till för att något ska vara ett problem i hans liv. Det är något jag ska sträva efter, jag ska reducera problemen och liksom inte oroa mig.

Jag tycker förresten det är så jävla fascinerande att man kan lära sig något så viktigt av någon man bara spenderat en timme med. Vissa människor säger speciella saker som bara fastnar. Som Rebecca "jag lärde mig så mycket", ja, man lär sig hela tiden av allting och i slutändan vet man att all skit man upplevt gör så man lär sig mer om det vi gör här på jorden: lever. Och livet vi lever.

Igår när jag och pappa var inne i stan och shoppade såg vi en familj med en mamma, en pappa och en son som gick över Kungsgatan vid Hötorget. Vi passerade varandra snabbt och jag hörde bara ett utdrag men det jag hörde gjorde mig så jävla förbannad. Mamman röt ifrån till sin son och sa något liknande detta: Sluta kläng på mig! Var tyst nu, du är så jävla på mig hela tiden, du får gå själv och sluta prata!

Hon sa detta högt också, så folk i närheten hörde. Jag kunde verkligen sätta mig in i den lilla pojkens känslor; förstå hur pinsamt det där var för honom, att bli utskälld på stan av mamma så att alla hör (han  var kanske åtta år) och vad ledsen han måste känna sig, när han i sin uppspeldhet bara ville få vara så där ihärdigt glad som barn är och sedan bli ruten åt. Mamman måste ju förstå att det var jättekul och spännande att åka in till stan och se alla människor och allt annat som finns där men då är det en börda för henne. Ta inte med barnet i första läget, då, surkärring, om du inte kan hantera det!

Åh, jag tyckte så synd om killen och ville bara säga åt den där jävla sura morsan. Fy fan!

Jävla skit, jag måste sexa upp mig lite nu alltså. EKIVOK är precis rätt ord för hur jag bör se ut. Då kör vi på det!

Nu, matte, denna jävla sketna matte