vi är alla nakna

Jag hatar när livet skär i mig, när varje andetag tär på min kropp. När morgondagen inte är om en natts sömn utan om en evighet följd av ännu en evighet. Och nar allt ont ligger i halsen, redo att lämna min kropp men ändå tvingas stanna. Får inte, får inte, får inte låta det komma ut. Då blir jag en sådan. Hur allt kan bli så mycket, hur allt kan hända så snabbt. Att en liten handling blommar upp till en ocean av konsekvenser, konsekvenser jag inte var beredd på och än mindre kan hantera.