vi är alla nakna

Ååh, denna ljuvliga ångest är tillbaka. Jag vill bara skärma bort mig från allt socialt umgänge och försvinna. Jag blir så nervös när alla känner alla. Önskar mest att ingen kände någon.

Jag har haft en riktigt konstig dag idag, jag har varit hemma för jag fått konstiga sammandragningar i magen som smärtat alldeles outhärdligt. De började i natt och så mådde jag illa. Det hela slutade med att jag vaknade på hallgolvet omringad av vatten och glasskärvor. Jag fattar verkligen ingenting.

Av mina känslor fattar jag heller ingenting, vilket kanske inte är så ovanligt, men ändock så frustrerande. Kom hit nu, vill jag ropa, kom hit med lite kladdkaka.

Nu ska jag hoppa in i duschen och skolla bort den skavande känlsa med hjälp av kranens strålar.



Det var en kul natt, det kändes som att jag kunde dö men att det aldrig skulle inträffa. Som att jag var oövervinnerlig.