vi är alla nakna

Ångesten tär så i mig, den skär i mig. Långa, djupa sår skär den upp. Blodet väller fram och smeker min hud, slickar den med sin röda, väldiga tunga. Värmer mig. Värmer mig så svett tränger igenom och beblandar sig med ångesten.

Jag kan inte längre se, ty ångesten har förblindat mig så till den grad att mitt universum inte längre finns. Jag är   instängd av min blindhet i en liten låda. En låda mindre än jag får plats i, en låda som pressar ihop mig, stänger mig ute från allt det goda, all glädje och lycka.

Men så släpper den - ångesten och oron - mig, den öppnar upp inpärrningen och jag kan se. En hel värld som dolt sig för mina blå, hur kommer det sig att jag inte såg denna skönhet förut? Hur kunde jag missa något så uppenbart vackert? Det är livet. Det är livet som ler mot mig, ger mig tur, lovar mig en morgondag. En morgondag fylld med överraskning efter överraskning. Såren som fanns är nu borta, min hud är stark likt en skogshuggares, och strålar i takt med solskenet.

Aldrig har något känts så bra.

_________________________________________

Varför kan inte ens känslor ligga lite mer plant? Varför måste det vara sådant jävla hallaballå hela tiden? Fan, nu ska jag göra mig i ordning för lite sömn, klockan blir ju så mycket så snabbt.

God natt, där ute, ni som läser min blogg. Hoppas ni sover gott