vi är alla nakna

Jag ringde just "mitt ex" som det så fint kallas. Jag frågade om han hämtat min älsklingsjeans från hans systers lägenhet än, eftersom han bott där i veckan. Det hade han glömt. Jaha, ja. Lite stel tystnad. Okej. Utfyllnadsord.

Jag ville börja gråta men samtidigt hade jag inga tårar åt denna händelse. Hur kommer det sig att jag inte kan föra ett flytande samtal med människan som var mittpunkten i mitt liv?

Hur kommer det sig att han glömde mina jeans? De ligger hos hans syster för att hon skulle laga det enorma hål under ena skinkan. Det glömde hon eller så hann hon inte (kan man förstå) så jag har bett om att få tillbaka dem i drygt ett halvårs tid nu, så jag kan lämna in dem i Nudieaffären där dem rekonstruerar jeans. Att han aldrig lyckades komma ihåg det när vi var tillsammans störde mig och gjorde mig irriterad, men att han glömmer det nu, när vi gjort slut gör mig bara ledsen och tom.

Vad innebär detta? Att jag inte längre finns i hans tankar? Att jag är förgången? Eller helt sonika bara så att han inte tänkte på just det?

När jag intervjuade han Hannes jag nämnde i ett tidigare inlägg berättade han att det ska mycket till för att något ska vara ett problem i hans liv. Det är något jag ska sträva efter, jag ska reducera problemen och liksom inte oroa mig.

Jag tycker förresten det är så jävla fascinerande att man kan lära sig något så viktigt av någon man bara spenderat en timme med. Vissa människor säger speciella saker som bara fastnar. Som Rebecca "jag lärde mig så mycket", ja, man lär sig hela tiden av allting och i slutändan vet man att all skit man upplevt gör så man lär sig mer om det vi gör här på jorden: lever. Och livet vi lever.