vi är alla nakna

Jag vill inte gråta mer men vanmakten tar över. Inget går att styra. Det är så jobbigt att hoppas när fallet efter misslyckandet tär så hårt på kroppen. Och när känslan av att ingenting är värt infinner sig, ja, då vet man att loppet är förlorat. Jag är förlorad.

Jag vill finna styrkan att fortsätta kämpa, jag har ju funnit den tidigare men det tog lång tid och vägen dit var det absolut värsta jag varit med om. Jag kravlade mig fram till målet, övervägde med mig själv otaliga gånger om det var var värt att fortsätta eller om jag bara skulle stanna där jag var. Jag stannade. Många gånger valde jag att stanna. Valde att bli omhändertagen och skyddad. Nu finns inget sådant längre. Nu finns bara fortsätt eller förfall, ensam. Utan hjälp. Helt ensam, allena.

Och allt gör ju så ont, men det är väl det som är själva meningen med spelet, du ska inte få åka på ett rosa moln likt muminfamiljen fram till målet, du ska kämpa. Du ska ha ormbett kring anklarna, du ska ha skärsår på din tidigare rena hud och du ska ha knivhugg i hjärtat. Knivhugg som svider och skär och skriker och klagar.

Men jag vet ju nu, någonstans har jag varit så pass nära mitt mål att jag kunnat ana livet bakom linjen. Och det är ju värt det, sådan är sanningen. Allt detta, allt detta du förbannat med allt du har, äger och känner. Ja, det var värt det.