vi är alla nakna

Om det fanns ett tåg som kunde föra mig bortom min värld skulle jag hoppa på det direkt utan att blinka. Jag känner det som om jag har miljoner känslor i min kropp men något mur-liknande är i vägen och låter inte känslorna tränga igenom, de ligger där som ett skrik, som ett slag, som en kraft som inte får tränga ut. Det enda som når genom min mur är ett lätt illamående och en ryckande känsla i mina armar. Jag orkar inte mer.
DET ÄR SÅ JÄVLA MYCKET ÅSIKTER OCH TANKAR. Alla har dem, ingen håller dem inne. Nu ska jag väl gå mot strömmen.
Hej.