vi är alla nakna

Jag satt och kollade på sommarbilder på fejan och fan i helvete vad provocerad jag blir på gitarrspelande töntar. Det som inte får mig att se fram mot sommaren är dessa irriterande uppmärksamhetssökande (nej, jag ska inte kasta sten i glashus) plinkade människor som helt och hållet raderar minsta chans till samtal. Jag menar, där sitter man på en äng, en strand eller en kulle (eller vad som helst) och har det gemytligt och så har någon med sig sin gitarr. Redan där anar man fara på färde. Så går tiden och dag blir kväll och man myser i trevligt sällskap, kanske har man haffat en goding man är sugen på eller bara njuter av trevligt "snick-snack". Så händer det. "Skulle det inte vara mysigt om vi sjöng och spelade lite visor?" kommer någon viktigtpetter på och då börjas det. Ett evigt, aldrig-slutande skrålandes och plinkades när man själv sitter där, som ett fån och känner inte igen vare sig text eller musik. Det är okej om det är en kortis, man sjunger lite och så är det klart sedan men när musiken väl startar får man ju aldrig tyst på den! Det är så himla otrevligt och ohyffsat när man sitter och är mitt inne i en intressant diskussion.
         Sedan tycker jag det känns sådär lite pinsamt också, jag vet inte varför men jag skäms alltid lite när denna situation inträffar, stämningen blir så krystad som en Pripps Blå-reklam och det börjar rycka i kroppen på mig, så obekväm blir jag.

Hörrni, nu, när jag tänker efter, har jag skrivit detta förr? Nåväl, hur det än må vara är det en väldigt stark åsikt jag har så den tål att upprepas.