vi är alla nakna

När jag tänker tillbaka på sommaren 2008 nu, minns jag endast svaga, dimmiga intryck och känslor. Jag kommer ihåg hur jag upplevde denna skräcksommar som jag hoppats så mycket på, men bara för att jag har återberättat den.

När jag tänker på början av ettan kan jag inte heller erinera mig om hur jag mådde. Jag vet att jag skämdes och kände mig svag. Hur kommer det sig att positvia Jessica nu blivit ledsen. Jag ville inte kännas vid att jag inte var den alltid lika glada tjejen längre och all min energi gick åt att försöka dölja det faktumet. Jag dolde det för folk jag inte kände och de som stog mig nära fick istället ta hela smällen. Därför tyckte jag att det var så svårt att lära känna nya vänner och det var också pinsamt, tyckte jag, eftersom jag alltid fått höra hur social jag var.

Så allt kulminerade och jag kände mig ensam och misslyckad som inte kunde vara glad, som inte kunde få vänner, och som inte orkade något.

Men jag hade vänner, och jag lärde känna nya människor, jag bara insåg det inte då.

Och nu är jag gladare och jag kommer knappt ihåg tiden, då jag inte kom ihåg tiden när jag var glad.